Kära politiker, vi får inte glömma bort idrotten nu

Krönika av Jacob Nalerius
Idrotten står inför ett vägskäl. Foto: Frankie Fouganthin.

KRÖNIKA. Under hela pandemin har det lagts oändligt med tid och resurser för att få idrottsverksamheter att överleva. Men nu när samhället så smått börjar se ljuset i tunneln och blicka framåt efter pandemin, ställs nya frågor. Var hjälpen och bistånden verkligen tillräckligt, eller har konsekvenserna av pandemin blivit förödande för föreningslivet i Sverige?

Den elfte mars 2020 satt jag hemma i soffan och såg när det engelska fotbollslaget Liverpool spelade mot Atletico Madrid hemma på Anfield inför drygt 50 000 åskådare. Resultatet 2–3 innebar att Atletico Madrid slog ut de engelska mästarna från Champions League. Redan då visste jag att det var något särskilt jag hade bevittnat och då tänker jag inte på den spektakulära matchen jag hade fått se.

Samtidigt som denna matchen utspelade sig, ställdes nämligen Paris Saint-Germain mot Borussia Dortmund i Paris i samma turnering, inför tomma läktare. Där och då var första gången jag förstod att den här pandemin var på riktigt och att det skulle ta lång tid att återgå till den vanliga idrottsvärlden, som man har lärt sig att älska efter alla år med slaviskt intresse.

Efter detta stängdes samhället ner och idrotten gick förstås samma öde till mötes. Föreningslivet i hela världen sattes på paus och elitidrottare såsom små barn på den lilla gräsplanen i Södra utmarken fick snällt sätta sig inomhus, för att minimera möten med andra människor. En grundläggande pelare i vad föreningslivet handlar om och det blev således inte hållbart att fortsätta med den organiserade idrotten, varken ute i världen eller i Sverige.

Direkt började det knorras från alla håll och kanter ute i landet om att idrottsföreningarna inte skulle klara sig utan intäkter från medlemmar, publik, sponsorer etcetera. Ett problem som löstes hjälpligt genom ungefär 1,5 miljard extra i statliga idrottsbidrag till olika föreningar ute i Sverige. Det gjorde också att man minimerade skadorna från 1,5 år utan publik och med sviktande intresse från allmänheten och nu står man här och allt förstås frid och fröjd tänker de flesta – men så är absolut inte fallet.

Siffror från Riksidrottsförbundet (RF) visar att föreningslivet har drabbats hårt av pandemin, värst är det för inomhussporterna. Exempelvis har landets innebandyföreningar tappat 17 procent av sina utövare under pandemin. Men för handboll och basket är siffrorna uppe på ganska exakt 20 procent. Siffror som förstås oroar ute i landets idrottsföreningar.

Innebandy är en av de sporter som drabbats hårdast under pandemin. Foto: Roland Osbeck.

Redan den 20:e november 2020 nämnde RF:s ordförande, Björn Eriksson, den oro som fanns kring att ungdomar som inte fick träna i sina föreningar skulle tappa intresset för idrott, även efter pandemin. En befogad oro skulle det visa sig.

Självklart är det oroande att ordföranden för en av Sveriges största folkrörelser uttryckte denna oro redan för ett år sedan. Detta trots de enorma statliga stöd som givits för att hålla föreningslivet levande i framtiden. Nu står vi här och kan blicka framåt mot ett ljusare samhälle igen, där folk kan återgå till sina normala liv så sakteliga. Men frågan är om idrotten och ungdomarna i idrottsföreningarna kommer följa med på denna resa mot en normal framtid.

Men vem är det som ska ta oss ur denna situation? Många har pratat om att kulturminister, med ansvar för idrottsfrågor, Amanda Lind inte har gjort tillräckligt under pandemins gång och att det är hennes ansvar att lösa de problem som finns kvar. Men svaret är inte så enkelt, detta är ett problem som inte löser sig över en natt. I stället måste hela samhället dra sitt strå till stacken för att kunna främja föreningslivet och hjälpa ungdomarna att återupptäcka sin kärlek och passion för sportens värld.

Det är som sagt inte ett problem som går att lösa över en natt, men arbetet måste inledas inom kort. Jag med flera vill se handling innan det är för sent och idrottsföreningarna får problem på riktigt och står utan utövare. För vad är egentligen föreningslivet värt då? Precis, ingenting alls!

Så kära politiker, jag hoppas att jag blir bönhörd nu, för vi får inte glömma bort idrotten nu när vi har klarat av det största hindret i modern tid.

Jacob Nalerius

Jacob Nalerius

Senaste nytt

Nästa live

  • 00Timmar
  • 00Minuter
  • 00Sekunder

Tipsa oss