Döden är en naturlig del av livet som kremationsteknikern Per Jangfalk inte är rädd för. I stället är döden en del av hans vardag.
– Det är något naturligt. Vi föds, vi lever och vi dör, säger Per Jangfalk.
Mitt i rummet står den stora kremationsugnen. Sidorna är mörkt kopparfärgade och guldiga handtag utsmyckar luckorna. Här bränns kroppar till aska som kan ges till nära och kära. Som kremationstekniker på Skogskyrkogården i Kalmar är det Per Jangfalk som sköter ugnen och allt annat runt kremationer.
Kremeringsprocessen börjar med att kistan hämtas ut från kylrummet och ställs framför kremationsugnen. Via en införningsmekanism, som Per Jangfalk kallar det för, från golvet förs kistan in i kremationsugnen. Själva kremationstiden kan variera men ugnen är alltid inställd på 75 minuter. När det är färdigt öppnas en lucka i andra änden av ugnen där resterna samlas ihop och får svalna. Benbitar som blir kvar mals sedan ner och den färdiga askan förs ner i en urna eller påse beroende på vad som ska hända med askan efter. Hela processen säger Per Jangfalk tar cirka tre timmar.
Att jobba så nära döden var enligt Per Jangfalk lite speciellt i början men att det nu inte är några konstigheter. Han säger att han inte känner någon rädsla för döden utan ser det mer som en naturlig del av livet. Därför tror han att det inte skulle passa alla att jobba på ett krematorium.
– Många människor har ju svårt att förlika sig med döden och svårt att vara runtomkring det så nej, det är nog inte för alla, säger Per Jangfalk.
Kremationsugnen står öppen. Idag ska ett större underhållningsarbete göras på ugnen vilket sker med jämna mellanrum för att undvika att problem uppstår. Annars är ugnen i gång fem dagar i veckan. Förutom ugnen har Per Jangfalk även hand om att sätta ner aska i minneslunden, urnsättning samt kontakt med begravningsbyråer.
Per Jangfalk berättar att det finns stunder inom hans yrke som kan bli jobbiga som när unga eller barn har gått bort. Han säger dock att det aldrig blivit så jobbigt att han inte kunnat hantera situationen.
– Det är inte mycket vi kan göra åt det här utan här ser vi till att det blir så bra som det nu kan när situationen är som den är. Att det blir bra för de anhöriga om vi kan på något sätt påverka det, säger Per Jangfalk.
Trots att han inte har mycket kontakt med anhöriga finns han ändå där som en trygghet den lilla stund när någon ska hämta en urna.
Ibland har han fått förfrågningar om att anhöriga vill vara med under kremationen. Han försöker då göra sitt jobb så bra och värdigt som han kan för de anhöriga. Enligt Per Jangfalk finns det säkert olika anledningar till att anhöriga vill titta på kremationen men att det kan vara ett sätt att bearbeta sorg och ta ett sista farväl.
Även om många är i sorg säger Per Jangfalk att han tycker det är trevligt att träffa folk. Han träffar då inte bara anhöriga utan även folk runtomkring begravningsentreprenörer som krematoriet samarbetar med.
En annan sak som han gillar med sitt jobb som kremationstekniker är att han gör något viktigt och kan göra det på ett bra sätt.
– Det är något viktigt som behöver göras, att man gör det på ett bra sätt, att det blir som det ska, att det blir bra för de anhöriga. Det är kul. Det är viktigt, säger Per Jangfalk.
