Döden tar aldrig ledigt men han har lunch vid 12

För de flesta av oss är kontakt med döden en sällsynt företeelse, för andra som krematorieteknikern Per Jangfalk är det vardag. Han berättar om hur det är att arbeta på Svenska Kyrkans krematorium i Kalmar.

Klockan är 13.00 och Norra kyrkogården är alldeles tom. Grusvägen som leder upp till krematoriet är blöt från morgonens regn. Allt som hörs är fågelkvitter och höstlöv som rasslar i vinden. Per Jangfalk kommer med raska steg för att öppna dörren in till krematoriet. Där inne består hans dagar av kremering, en hel del administrativt arbete och emellanåt möten med människor.

– Alla skulle nog inte trivas med det här. En del är väldigt rädda för döden och skulle verkligen inte kunna tänka sig att hålla på med den i någon form medan jag tycker det är ett jättebra jobb, säger Per Jangfalk.

Den mest unika delen av arbetet är kremeringen, som förenklat kan delas in i tre steg. Steg ett är att hämta rätt kista från kylrummet. När det är gjort ställs kistan framför den enorma mörkbruna ungen och en knapp trycks på för att starta kremeringsprocessen. Efter kistan åkt in kan en lätt värme kännas runt ugnen, under de 75 minuterna som kremeringen pågår. Till sist avslutas arbetet med att raka ut askan och flytta över den till en urna.

Landade i yrket av en slump

Att bli krematorietekniker var aldrig en del av planen för Jangfalk som tidigare arbetat inom industrin med lack och lackbättring. Som liten visste han knappt att krematorium existerade. Han fick frågan om arbetet för att en väns sambo råkade arbeta på Oskarshamns Kyrkogård. Jangfalk sa ja och hoppet från industri till kremering var ett faktum.

I kylrummet kläs väggarna av olika stora kistor. Där inne syns inga människor, men under trälocken vilar alltid någon. Jangfalk vande sig vid detta faktum rätt snabbt. Samtidigt är han medveten om att hans arbete skiljer sig en del från andras. I början tyckte han själv att det kändes rätt speciellt att spendera dagarna så nära inpå döden. Idag har Jangfalk arbetat på krematorium i cirka sju år och tycker om sitt yrke i det stora hela. Särskilt kontakten med begravningsbyråerna och med anhöriga uppskattar han.

– Ja, det är en hel del människor i sorg och då är det inte kul direkt men det är ändå en god känsla att försöka göra det så bra som möjligt för dem, säger han.

Det finns dagar som väger tungt, likt vädret över kyrkogården idag. Jangfalk lyfter blicken och ser de gråa molnen tätna utanför. I regel är han duktig på att inte ta med sig arbetet hem, då han är rätt pragmatisk. Människor lever och dör, sådant är livet. Men det händer då och då att han bär med sig särskilt jobbiga situationer.

– Man hade kunnat hoppa över när människor förlorat barn. Det glömmer man inte för det är så jäkla sorgligt. Det är ju inte så det ska va, säger Jangfalk.

Det moderna krematoriet

Under historiens gång har krematorium förändrats en del. Förr hittades de ofta nere under marken i trånga, mörka och smutsiga källarrum. Krematoriet Jangfalk arbetar på idag ser väldigt annorlunda ut.

Dagsljus sipprar in genom byggnadens fönster och träden utanför livar upp den rymliga lokalen. Allt befinner sig ovanför jord och takhöjden är kyrklik. När Jangfalk går genom korridorerna ekar fotstegen efter honom. Utrymmet ska numera i regel vara rent och presentabelt. Särskilt viktigt är det när anhöriga kommer och vill vara med på kremeringen. 

– Då brukar vi dra för lite, så de slipper se bakom ugnen där vi sitter. De flesta brukar titta en liten stund och sedan vara nöjda. Men det händer att en del vill vara med lite längre, kanske ställa lite frågor och då får de göra det. Man får pejla av lite grann vad de vill ha, säger Jangfalk.

Inom yrket möter han många människor med olika bakgrund. Hur någon hanterar döden kan variera beroende på bland annat kultur och trosuppfattning. Att vara inkännande är därför en del av arbetet. Själv skulle Jangfalk gärna kremeras när stunden är kommen, även om det inte är något måste för honom.

– Så länge mina anhöriga får det avsked som blir bäst. Men jag tänker varför inte, det hade jag nog velat om jag fick välja, säger Jangfalk.