Varje år drabbas över 10 000 män av prostatacancer. Det är den vanligaste cancerdiagnosen i Sverige. Sam Cansund, 59 år, är en som varit drabbad och tycker fler ska våga prata om diagnosen.
– Det är precis lika jobbigt för oss som det är för kvinnorna. Det är jobbigt och det ska det få vara, säger han.
Ute i novembermörkret står Sam Cansund och kollar ut över gatorna i Kalmars innerstad. Det är mycket rörelse runt omkring honom på gatan. Enligt statistik från Cancerförbundet kommer var femte man som går förbi honom drabbas av prostatacancer. Sam är en av de som redan drabbats.
Det var en ren slump att läkarna upptäckte prostatacancern. Han hade sökt till vårdcentralen med yrsel och huvudvärk.
– Det är egentligen inga symptom på prostatacancer. Men jag hade kommit upp i åldern när man ska kolla prostatan. Så hon tog ett PSA-prov och där visade det sig att jag hade förstorad prostata.
FOTO: Ludwig Filipsson
Skramlet av porslin ekar över cafét och Sam tittar ut genom fönstret.
– Jag förstod redan när kallelsen kom och de bad mig ta med min fru att det är cancer. Men jag ville skona henne från att ta emot det beskedet så jag bad henne sitta kvar i väntsalen. Det är det dummaste jag har gjort under hela den här resan. Att lämna sina närmaste ute, säger han och kollar ner på sitt glas med vatten.
Att förlora mannligheten
Han fick cancerbeskedet i slutet av mars 2019 och genomgick sedan operationen i maj samma år. Vid tillfället var Sam 52 år gammal. Det anses som ung i prostatacancersammanhang. Efter en lyckad operation påbörjade Sam sin rehab.
– Då kom ju problemen. Tittar man på bröstcancer och för de drabbade kvinnorna så finns det ganska mycket rehabilitering man får hjälp med. För oss fanns inte det, säger han och suckar.
Trots stöd från familjen började Sam att må väldigt dåligt. Han var inställd på att bli impotent och få problem med inkontinensen. Men det påverkade honom mer än vad han var beredd på. Golvet i cafét knarrar till när en kund går förbi och doften av kladdkaka hänger kvar när de passerat.
– Det är värre med impotensen. Att det funkar som vanligt ena dagen till att dagen efter ingenting funkar. Det är bara en jävla skinnslamsa som hänger. Man känner sig så fruktansvärt stympad. Det är en stor del av manligheten som försvinner där. Jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket, säger Sam och kliar sig i skägget.
FOTO: Ludwig Filipsson
Sam var på botten. Han kunde gå över vägen utan titta sig för berättar han.
– Kommer det en bil så kommer det en bil.
Hjälpen från andra var viktig
Vändningen kom när han åkte med Cancerrehabfonden som anordnade rehabveckor för drabbade. På resan var det Sam och tolv kvinnor.
– Efter det började jag slåss för att vi män också ska ha den möjligheten, säger han.
Efter påtryckningar av Sam startade Prostatacancerförbundet och Cancerrehabfonden ett samarbete. Han tycker det har blivit bättre men att det fortfarande finns förbättringar.
– Det ska vara lite macho och man ber inte om hjälp. Vi ska klara allting själva i det tysta. Man tänker det här löser jag själv men det funkar inte så. Vi måste våga visa oss sårbara och att vi också kan gråta, säger Sam samtidigt som någon vid bordet bredvid öppnar sin läskburk.
Han började även söka sig till Facebook forum för drabbade. I de forumen är endast drabbade får gå med för att fler ska våga öppna upp sig. Inga fruar eller andra familjemedlemmar är välkomna.
– Där kan vi stötta varandra och hjälpa varandra med ens problem. Det har hjälpt väldigt mycket, säger han och ett leende spricker upp.
Idag mår Sam mycket bättre. Han har fått bukt på inkontinensen och även det psykiska välmåendet har blivit bättre. Men spåren kommer alltid finnas kvar.
– Jag kan inte heller lägga det bakom mig. Det gör man aldrig. Det finns ju där, säger Sam.
En bjällra plingar till och rösterna från kassan blir högre. Sam vill fortfarande hjälpa andra drabbade. Men han kan inte göra det om inte folk vågar prata om det.
– Våga ta hjälp och våga blotta dig. Var inte tyst. Vi är många som genomgått det och kommer bli drabbade. Försök inte lösa det själv. Det går inte. Man mår bara sämre av det, säger han. Han tar ett par sista klunkar av sitt vatten innan vi går ut i det konstanta folkvimlet utanför.
