På promenadslingan vid Sjölyckan i södra Kalmar går Jenny Melander, 27, och Alexander Nilsson, 27, tillsammans med sina två hundar. Lydia, 8, leder flocken. Med sträckt koppel och en neongul tennisboll i munnen trippar den lilla spetsen med självsäkra steg. Några meter bakom strosar Ylva, 5. Ibland stannar hon för att nosa på något men när hon ser att flocken är lite för långt bort skyndar hon sig för att hinna ifatt. Hon tassar inte lika lätt som Lydia. För ett otränat öga är det knappt märkbart, men hennes lätt haltande steg skvallrar om ett tidigare liv långt ifrån hennes nuvarande vardag i Kalmar.
Hemma hos Jenny, Alexander och hundarna har lugnet infunnit sig. Det är bara några dagar kvar till julafton. Julgranen är pyntad och färdiginslagna paket ligger och väntar. Lägenheten ligger på tolfte våningen och från balkongen skymtar Kalmarsund i en lugn stiltje, lika harmonisk som lägenheten. Ylva ligger tyst under köksbordet med huvudet tungt mot golvet. Tills jag sätter mig. Då flyttar hon sig till mattan vid soffan. Det tar tid för Ylva att bli bekväm med nya människor. Barn och långa män kan vara särskilt påfrestande. Jenny tror att Ylvas stress och behov av närhet beror på att hon ibland påminns om sitt förflutna som hemlös gatuhund.
Valpens öde
2019 hittades fem hundar i olika åldrar övergivna i ett skjul i Cork i södra Irland. Ingen visste så mycket om dem, men av utseendet att döma kunde de vara släkt med varandra. Av de fem hundarna fanns det en valp som var väldigt liten och undernärd. Hon vägde tre kilo, ungefär hälften av vad hon borde gjort. Hon var rädd och sökte närhet. Valpen kom till ett shelter, en skyddad plats för hemlösa hundar. Där togs hon om hand och förbereddes i hopp om att någon skulle vilja ge henne en andra chans i livet. Hon undersöktes av en veterinär som konstaterade att hon hade en förstorad tass. Om det berodde på missbildningar på grund av inavel eller skada gick inte att se. Knölar på svansen indikerade att den brutits på flera ställen. I övrigt mådde hon tillräckligt bra för att överleva. Valpen fick sedan vaccin och kastrerades. Det är kraven för få adopteras vidare. Till sist fotades hon och hamnade på hemsidan för den ideella organisationen Friends forever som hjälper hemlösa hundar att hitta sitt för alltid-hem.
Samtidigt på Ölandsgatan i Kalmar hade Jenny och Alexander börjat prata om att eventuellt skaffa en till hund. Deras treåriga mellanspetz hade haft många lekkamrater men livet hade förändrats. Jenny hade nyligen tagit examen från universitetet. I och med det flyttade Lydias vänner med sina hussar och mattar från Kalmar. För att Lydia skulle slippa vara ensam ville Jenny och Alexander ge henne en fyrbent familjemedlem. Lydia kommer från en kennel och har bott med Jenny och Alexander sedan hon var åtta veckor. Den trygga uppväxten med familj och vänner nära har gjort henne social och bekräftelsesökande. När livet förändrats behövde Lydia en lillasyster.
Jenny följde organisationen Friends forever eftersom en kompis till henne var aktiv där. När hon skrollade igenom sitt flöde dök en gyllengul valp upp. Med spetsiga öron och nyfiken blick liknade hon Lydia. Jenny skrev till ambassadören för organisationen som bekräftade Jennys tankar. Valpen var som en liten Lydia men med annan bakgrund. Jenny och Alexander bestämde sig för att ansöka om att få adoptera valpen från Irland. För att organisationen skulle veta om paret klarade av att ta hand om en gatuhund fick de fylla i långa dokument om vilka de var, hur de bodde och vad de jobbade med. Flera hade ansökt om att få adoptera samma valp och de förstod att konkurrensen var hög. Dagen efter att de skickat in ansökan kom ett samtal från organisationen. De hade fått godkänt och valpen skulle flytta hem till dem om de ville. Jenny och Alexander hade förväntat sig en lång process och bad om att få fundera. Att adoptera är inte samma sak som att skaffa hund från en kennel. Man visste ingenting valpens bakgrund eller vilka beteenden den utvecklat genom hennes erfarenheter. Trots det hade de ett dygn senare bestämt sig att de ville ge valpen, som skulle heta Ylva, en chans.
En julinatt åkte Jenny med sin mamma till Ljungby för att hämta Ylva. Hon hade färdats i en skåpbil i över 30 timmar tillsammans med andra hundar som skulle adopteras. Jenny beskriver det första mötet som kärlek vid första ögonkastet. Hon ler och säger att hon inte har några barn men att hon kan tänka sig att den känsla hon hade i kroppen när hon fick hålla Ylva första gången är lik den känslan man får när man föder barn. Jag ler tillbaka. Vi båda förstår att det förmodligen är stor skillnad, men jag kan relatera till vad hon menar eftersom jag har haft liknande erfarenheter.
Omtumlande veckor
Vi sitter vid köksbordet i höghuset på Sjölyckan. Lydia ber om uppmärksamhet, hon sträcker framtassarna på mina lår. Jenny fnissar och ber henne gå ner men jag har redan börjat klappa henne så hon kommer inte att gå någonstans. Ögonen glittrar när Jenny pratar om hundarna. De är två helt olika individer vars personligheter idag kompletterar varandra. Hon beskriver den första tiden med Ylva som att det var mycket motstridiga känslor inom henne.
Tiden efter att Ylva kom hem blev livet en känslomässig berg- och dalbana. Under den knappt två timmar långa bilresan hem låg Ylva i Jennys famn. Ylva, som aldrig hade fått kärlek tidigare fäste sig snabbt vid Jenny. När Jenny och Ylva kom hem till Ölandsgatan väntade Lydia ovetandes om vad som skulle hända. Innanför dörren uppstod direkt konkurrens mellan hundarna. Vem var det Lydias matte höll i sin famn? Jenny tittar menande på Lydia. Hade hon kunnat göra om deras första möte hade hon sett till att det var en mer neutral situation.
Båda hundarna såg Jenny som sitt revir och kämpade för att försvara henne. Jenny berättar att de var tvungna att hålla hundarna från varandra. På promenader gick Jenny och Alexander med varsin hund. Om bara en av dem var hemma fick de gå separata promenader med vardera hund. Jenny suckar och tittar ner mot golvet där Lydia ligger. När hundarna inte gick ihop började hon ifrågasätta deras beslut att skaffa en till hund. Det kändes inte längre som att de gjort Lydia en tjänst. Men kärleken till Ylva tillät inte Jenny att lämna tillbaka henne. Jenny tittar upp och skakar på huvudet. Jenny sa till Alexander att han skulle åka och lämna tillbaka Ylva. Men Alexander var hoppfull och ville ge hundarna en chans till att komma överens. De bestämde att de skulle låta det gå några veckor i hopp om att det skulle vända.
Veckorna gick, hundarna började så småningom kunna vara i samma rum utan att bråka. En dag, när Ylva bott i familjen i ungefär en månad var Jenny ensam hemma och skulle rasta hundarna. Efter omtumlande veckor med mycket känslor orkade inte Jenny gå dubbla promenader för hundarnas skull. Hon tyckte att de hade fått nog med tid att vänja sig och bestämde sig för att ta med sig båda hundarna ut samtidigt. I oron sa hon till sig själv att om de skulle bråka skulle hon få lösa det då. De kom till kavaljersparken strax utanför hemmet på Ölandsgatan när hundarna började bete sig konstigt. Jenny tvekar och försöker hitta orden för att beskriva händelsen. Det var som att de varnade varandra men på ett annorlunda sätt än när de rykt ihop tidigare. Sedan skuttade Lydia och Ylva mot varandra i glädje och började leka. Spänningen som funnits sedan Ylva flyttat in gick över till en lättnad. Jenny ler mot mig, det var på den promenaden hon kände att det var rätt beslut att adoptera den lilla gatuhunden från Irland.
Hunden som arbetsredskap
Kulturen kring hundägande i Irland skiljer sig från Sverige. Istället för sällskap ska hundarna vara en tillgång i arbetet för människor. Om hundarna inte arbetar tillräckligt bra överges de inte sällan. Många hundar bor permanent i trädgårdar och saknar skydd mot regn och kyla. Hundägare bryr sig inte om att ge hundarna kärlek och bekräftelse, vilket gör hundarna osäkra och skygga. Om hundarna rymmer försöker de sällan att hitta hunden. Detta vittnar båda organisationerna Friends forever och Hundar utan hem om. Det finns regelverk om hundägande på Irland men organisationerna menar att de behöver bli mer strikta och att hundägarnas inställning som behöver förändras.
När hundar hittas eller fångas in hamnar de på hundstall som drivs av kommunerna. Hundägare ser dessa hundstall som en möjlighet för omplacering. Haken är att hundarna avlivas efter fem dagar om ingen ägare kommit för att hämta hem eller adoptera dem. Räddningsgrupper försöker hjälpa så många hundar de kan och flera ideella organisationer försöker hitta nya hem till hundarna, bland annat i Sverige.
Det trygga livet i Kalmar
När Ylva hittades var hon rädd och undernärd. Hennes liv hade kunnat avslutas utan att hon någonsin skulle få veta vad kärlek innebär. Men hon fick leva. Människor hon inte känner håller hon på avstånd. Familjen håller hon däremot alltid nära. Jenny skruvar på sig. Både Lydia och Ylva visar kärlek för familjen. Men på något sätt känner Jenny av Ylvas tacksamhet för att ha fått en andra chans i livet. Hon jämför med Lydias uppväxt. Ylvas start i livet var inte lika trygg och kärleksfull som Lydias. Därför, tror Jenny, att Ylva inte tar någonting för givet. Hon är närvarande och visar kärlek tillbaka genom kramar och närhet på ett annat sätt än vad Lydia gör.
Vi stannar vid en gräsmatta intill promenadslingan vid Sjölyckan. Bakom de nakna trädkronorna skymtar ett höghus. Husse Alexander knäpper av Lydias koppel för att hon ska få leka av sig. Lydia springer fram till mig med den neongula tennisbollen i munnen. Hon släpper den framför mina fötter. Svansen viftar, hon bugar och skäller mot mig, bedjande om att kasta bollen. Jag plockar upp den och kastar den över gräsmattan. Ylva sitter tätt intill husse och ser lugnt på när Lydia rusar efter bollen som så många gånger förut. Jenny, Alexander och jag står tysta och betraktar de båda hundarna. Till utseendet är de inte helt olika, men till sättet är de varandras motsatser.
När Lydia lekt klart och Ylva känner sig nöjd vänder vi och går tillbaka. Med lätta steg och den nu lerbruna tennisbollen i munnen går Lydia i täten mot höghuset där lägenheten med havsutsikt och pyntad julgran ligger. Ylva linkar i sin egen takt en bit bakom oss. Hon fann sin familj till slut. Familjen som ger henne trygghet och kärlek, men också utrymme för att vara den hon är. Lydias energiska och uppmärksamhetssökande personlighet ger Ylva det stora personliga utrymme hon behöver för att må bra. Ylva stannar upp, det luktar gott på marken. Hon nosar ostört och trygg. När hon är färdig skyndar hon tillbaka till Jenny, Alexander och Lydia. Ylvas för alltid-hem.
