I ett lummigt odlings- och skogslandskap söder om Kalmar ligger en av Sveriges 40 pilgrimsleder. Ekorrar i trädkronorna, sipprande vattendrag och en lugn atmosfär är några av sakerna du kan förvänta dig på Östra Sigfridsleden.
Det röda märket mot den gula droppformade bakgrunden som indikerar Östra Sigfridsleden sticker ut bland de bruna höstlöven. Ledens första markering går att hitta i Södermöre. Det var här Sveriges skyddshelgon Biskop Sankt Sigfrid började sin vandring till Santiago.
En pilgrimsled är en vandringsled med historisk anknytning till medeltida pilgrimsmål. Den kan också föra till platser av andlig karaktär som kommit till på senare tid, enligt Svenska kyrkans hemsida. Ove Carlsson, församlingspräst i Södermöre pastorat, berättar att ända fram till 1571 var det självklart att en människa skulle vandra och ge Gud en månad av sitt liv. En tradition som lever kvar i andra delar av världen.
– Så är det i Frankrike idag, så är det i Italien, Grekland, Tyskland. En månad av ditt liv ska du ge till Gud, säger Ove Carlsson.
Morgonen på leden är kall och fuktig. På samma plats år 1033 eller -34 påbörjade biskop Sigfrid sin vandring efter att han överlevt ett skeppsbrott. Sigfrid hade följt med biskop Turgot som var sjuk i spetälsk och ville hem och dö i Bremen. På vägen tillbaka till Sverige förliste båten utanför Hagby.
– Det gick på grund så de fick hoppa i vattnet och simma i land där. I hamnen lovade han Gud och tackade för livet att han överlevde förlisningen, berättar Ove Carlsson.
Efter sin överlevnad vandrade Biskop Sigfrid till Växjö för att sedan ta vandringsleden, idag känd som Västra Sigfridsleden, till Santiago. Hagby kyrka som ligger på vägen samt Växjö domkyrka betraktades därefter som heliga platser där Sigfrid förelåg.
– Så man vandrade till de här platserna och tillbad. Man betraktade Sigfrid som ett helgon som man kunde tillbe och be om hjälp. Det var det ena. Det andra var att man är pilgrim, man vandrar för att bli vän med sig själv. Pilgrim betyder ju främling, säger Ove Carlsson.
Ove Carlsson berättar att pilgrimsvandringen, då som nu, framför allt är för att lära känna sig själv. Under vandringen finns det tid för att samtala med sig själv på insidan.
– Det samtalet i dessa tider behövs när livet är så stressigt eller när världen plockar på att du ska vara så närvarande. Det är också en nyttig vandring man gör i själen. Många vill gå så fort och jag säger gör inte det. Gör tvärtom. Se blomman, se grenen, se den lilla ödlan, se dig själv, säger Ove Carlsson.
I något av husen omkring hamnen har en brasa tänds. Den välbekanta doften blir tydlig i den friska novemberluften. Trots de 990 år sedan som Sigfrid tackade Gud för hans överlevnad känns det som att det inte var så länge sedan. Det kanske är den bevarade gamla omgivningen eller möjligtvis den lugna atmosfär som gör historien så tydlig att föreställa sig. Oavsett verkar det vara något som fortsätter att locka folk till att pilgrimsvandra. Ett undantag är inte på Östra Sigfridsleden.
– Idag såg jag en grupp på åtta när jag satt vid mitt arbetsfönster och tittade ut, säger Ove Carlsson.
