Allhelgona en helg för minnen, sorg och ljus

På Allhelgonahelgen är kyrkogårdarna fyllda av människor som tänder ljus för att hedra dem som lämnat oss. Ljus har blivit en symbol för sorg, saknad och minne. Prästen Martin Fredh berättar om varför ljuset har fått en central plats i sorgeprocessen. 

Ljusen i mörkret

Den första helgen i november är det Allhelgona, en helg för att minnas och sörja dem vi förlorat. Kyrkogårdarna är upplysta av hundratals ljus som lyser starkt i höstmörkret. 

Det är en stilla känsla över kyrkogården. Människor går nära varandra för att stänga ute kylan och ge tröst. Någon böjer sig ner för att ställa ett tänt ljus på en grav, någon annan sitter på en bänk med sin familj och ser på när lågorna dansar mellan stenarna och minns det som varit.

Denna kväll blir ljusen en påminnelse om att minnet lever vidare även när människan själv har gått bort. För många har denna helg blivit en tradition, för andra en stund för att reflektera över livet och saknaden.

”En symbolhandling som är djupare än ord”

Allhelgonahelgen har sina rötter i en kristen tradition där man från början hedrade helgon. I dag har helgonens betydelse minskat, men traditionen att minnas de döda lever vidare, genom tända ljus.

Martin Fredh, präst på Två systrars kapell i Kalmar, berättar om varför ljuset har fått en så central plats under Allhelgonahelgen. 

Från början var ljuständandet en del i att gestalta den kristna tron. Ibland vet man kanske inte hur man ska formulera en bön men att man då kan tända ett ljus för någon.

– Det blir som en symbolhandling som är djupare än bara en symbol, säger Martin Fredh. 

I de flesta kysrkor finns idag en ljusbärare, med ett stort ljus som lyser starkt i mitten och plats många mindre ljus runt om. Ljusbäraren kom till Svenska kyrkan under 60-talet och är idag är en självklar del.

– Att tända ett ljus handlar om att hedra någon, att be en bön, en ordlös bön, berättar Martin Fredh. 

Symboliken finns online, till exempel begravningsbyråers webbplats, där man kan tända ett virtuellt ljus för någon som gått bort.

Olika sätt att minnas

Martin Fredh förklarar hur alla har olika behov och olika sätt när vi ska minnas. 

– Jag tänker att det är bra, eller det hjälper oss att ha en plats och ibland ett namn att gå till, säger Martin Fredh. 

Förr var familjegravar det vanligaste, men det kunde bli ett tungt ansvar för de efterkommande att hålla graven i ordning. Som ett alternativ växte minneslunden fram, en plats att minnas på utan krav på skötsel. Idag finns även askgravar och gemensamma gravplatser med små plaketter. Hit kan man gå för att lägga en blomma och minnas.

– Det är viktigt att minnas och sörja, men också att kunna glädjas över det goda man fått uppleva, säger Martin Fredh. 

Sorgen och glädjen sida vid sida

När novembernatten faller över kyrkogårdarna lyser ljusen fortfarande starkt. De fladdrande lågorna lyser upp mörkret och skänker ljus över gravstenarna. Här får sorgen, tacksamheten, saknaden och närvaron mötas. 

Ljuset blir en  påminnelse om att minnet lever vidare och att sorgen kan existera tillsammans med glädjen över det som varit.

–En ordlös bön, en djup symbolisk handling som också vill vittna om hur ljuset är starkare än mörkret