Under oktober, den så kallade rosa månaden, färgas hela landet i nyanser av rosa. Syftet är att uppmärksamma bröstcancer, samla in pengar till forskning och stödja dem som drabbats. Mitt i den kalla oktoberkylan möter vi kvinnorna som har besegrat sjukdomen.
Vinden viner utanför, men inne på Holmgrens Konditori i Kalmar är det varmt. Längre in i caféet sitter en grupp kvinnor som pratar och skrattar. Vid första anblick skulle man inte kunna tro att de alla har något gemensamt—men runt bordet har alla någon gång drabbats av bröstcancer. Nu sitter de här, leende och fyllda av liv.
– Det är viktigt att träffa andra som förstår vad man säger. Som har varit med om mer eller mindre samma sak, säger Eivor Nikula Sandberg, medlem i Bröstcancerföreningen i Kalmar län.
Caféet doftar av kaffe och nybakta bullar. Blå soffor och stolar står utplacerade mellan små bord med ljus och växtdekorationer. På väggarna hänger tavlor och gröna växter, och från taket surrar fläktarna ett stillsamt bakgrundsljud. Runtom i lokalen hör man med jämna mellanrum skratt och mingel från bordet över, men vid bordet där kvinnorna sitter är stämningen särskilt varm.
De alla bär något rosa, vare sig det är en rosa tröja, en sjal eller ett armband. Höstdekorationer och små pumpor i fönstren påminner om årstiden, medan bruna, nästan kopparfärgade gardiner ramar in rummet. Den ständiga påminnelsen under den rosa månaden upplevs inte bara som positiv, utan man blir även påmind om det. Det tycker kvinnorna kan vara psykiskt tärande ibland.
Inget tas längre för givet
Samtalen avbryts då och då av ljudet från assietter som skramlar när servitriserna städar undan. Klirret av kaffekoppar och bestick för tillbaka fokus till bordet där de sitter. Alla är eniga om att sjukdomen fått dem att omvärdera saker i deras liv—relationer, prioriteringar och vardagsliv. Framför allt har de slutat skjuta upp eller vänta på saker.
– Just det där med att man tänker, men det kan jag göra sen. Men det kanske inte finns ett sen. Sen kanske var igår, säger Eivor Nikula Sandberg.
Liselott Harrysson, också medlem i Bröstcancerföreningen Kalmar Län, håller med. Hon fortsätter med att säga att göra det man verkligen drömmer om nu, man har inte obegränsat med tid.
– Säg att jag gillar dig jättemycket till människor som du tänker redan vet det. Det kostar ingenting och du får det garanterat tillbaka, säger Liselott Harrysson.
De har fått lära sig att ta dagarna som de kommer. De tycker att man ska försöka leva ändå, och inte vara ledsen över det hela tiden. Men att man får lov att vara lat ibland, man kanske inte har orken till att vara social varje dag, och det menar de är helt okej.
Ingen resa är den andra lik
När man hör ordet bröstcancer tänker många att personen tappar hår, genomgår cellgiftsbehandling och tar medicin. Att en del dör, medan en del inte dör. Det är bara ett ord för många. Men verkligheten är mer komplex.
– Vi vill att fler ska förstå att det finns så många former av bröstcancer. Så många olika beteckningar som betyder olika saker, säger Eivor Nikula Sandberg.
I bakgrunden hörs barnskratt från ett bord längre bort, och kyldisken surrar i bakgrunden. Utanför fönstret driver löven i långsamma virvlar över den fuktiga asfalten och förbi en tom uteservering är gågatan trafikerad med cyklister och förbipasserande. Kvinnorna menar att ingen har samma upplevelse eller berättelse om sin resa med bröstcancer. Behandlingen kan se annorlunda ut, allas upplevelser är unika och det vill de att fler ska förstå. Vissa kan behålla båda sina bröst, andra väljer att operera bort dem. Men ändå har kvinnorna runt bordet något gemensamt.
– Även om man har haft en helt annan behandling, kan man ändå förstå andemeningen i det. Det är så viktigt att prata med någon som varit i samma situation, säger Liselott Harrysson.
Kaffekopparna börjar tömmas, men samtalen tar inte slut. Utanför virvlar löven vidare, men inne på Holmgrens Konditori är värmen fortfarande påtaglig – både i händerna och i hjärtat.
