Kalmars Prideparad gick av stapeln från Byteatern till Stortorget i lördags. Det var en manifestation med sol, musik och firande, men också med påminnelser om att hbtqia+-personer fortfarande möter förtryck runtom i världen.
Uppsamlingen vid Byteatern för Kalmars Prideparad börjar redan klockan tolv på lördagen. Det blåser hårt, men solen skiner. Musiken hörs ända till Ölandskajen. Det spelas Lady Gaga och en ABBA-medley i högtalarna, basen så stark att det känns som att pulsen slår i takt med musiken. Det är andra året i rad som Prideparaden hålls efter coronapandemin som innebar ett uppehåll från det färgglada firandet. Kalmar stadsmission har slutit upp med flera sponsorer, bland annat Kalmar kommun, för att arrangera paraden.
Konferenciererna Mari Strålman och Helena Roditou Andersson välkomnar folk och ser till att stämningen är på topp. Mari Strålman bär en regnbågsfärgad boa runt halsen. Hon jobbar på Kvinnojouren & Ungdomsjouren i Kalmar som projektledare och hjälper till att hålla i paraden tillsammans med stadsmissionen, som är de som har arrangerat själva tåget. Jag tar henne åt sidan en kort stund för att prata om Pride och vad det betyder, varför det är viktigt.
– Den här samhörigheten och tillhörigheten är superviktig. Det är ju egentligen oavsett vad det gäller. Jag tänker att om ungdomar och barn idag har ett sammanhang där de känner att de gör nytta, där de spelar någon roll, där de finns med, så har vi hälften vunnit. Och extra viktigt när man då också hela tiden faktiskt är någon som inte är normen, säger Mari Strålman.
Det känns lite som att alla känner alla, någon jag pratar med nämns i konversationer med någon helt annan och folk jag bara har hälsat på vinkar varje gång jag går förbi. Det känns välkomnande. Sakta men säkert börjar folk samla ihop sig till ett långt tåg. Ledet sluter upp för att tillslut börja röra sig in mot stan med Village Peoples hitlåt från 1978 spelandes i högtalarna och den tillhörande dansen där folk lyfter armarna för att stava ut Y.M.C.A.
Vi rör oss förbi Linnéuniversitetet där människor står och kollar på, klappar med i takt till musiken, hejar och tar foton på tåget och folkmassan. Det är dock inte bara människor som deltar i paraden, även hundar, hästar och fordon. Den röda brandbilen med sina färgglada ballonger sticker ut i mängden. Tåget svänger av på Skeppsbrogatan in mot stan, genom Kavaljersporten som är utsmyckad med draperier i regnbågens färger.
Folk sjunger med i allsång när flaggor och plakat vandrar förbi åskådarna. Paraden går längst ut på Kvarnholmen och svänger runt vid Södra Kanalgatan. Folkmassan rör sig till Larmtorget för att till slut gå i mål vid Stortorget, där en scen har monterats upp.
Först i ledet är Kulturskolan, som har dansat och drillat sedan paraden började för knappt en timme sedan. Torget fylls av människor i alla åldrar, viftandes med diverse Prideflaggor och plakat.
Trots en timmes vandring från Byteatern sprudlar fortfarande energin. Det finns en spänning i luften. Folk dansar med till musiken och konferencierernas instruktioner: upp med naglarna i luften, rör vid håret, höfterna, och klackarna. Sedan är det dags för finalen. Tre akter står på schemat.
Först upp är centerpartiets EU-parlamentariker Emma Wiesner. Hon berättar om firandet av Europride i Belgrad förra året.
– Vi fick gömma flaggorna. Arrangörerna sa åt oss “göm regnbågen, göm loggan. Risken för hat och hot är för stor om ni syns utanför scenområdet med regnbågen på.” När vi syns idag, då syns vi också och visar oss för alla dem i Europa som inte kan hissa regnbågen. Vi hissar regnbågen också för dem, och därför måste vi synas.
Publiken jublar och viftar med sina flaggor, ett stort plakat bland folkmassan förstärker budskapet. “Marching for those who can’t” står det med stora bokstäver. Det hålls upp av personer med svart tejp över munnen. Mörka moln hotar längre bort på himlen, men solen värmer fortfarande folkhavet.
Efter talet av Emma Wiesner kommer Rekyl upp på scen för sitt framförande. De spelar hitlåtar som Ariana Grandes Break Free och Lady Gagas Born This Way. Musiken på scen blandas med publikens allsång och folkmassan hoppar synkroniserat i takt med musiken.
Eventet avslutas med Tone Sekelius som framför sina mellolåtar Rhythm Of My Show och My Way, samt låten What A Shame, och en cover av Always Remember Us This Way från filmen A Star Is Born.
– Varenda gång jag kommer och sjunger på en Pridefestival så blir jag så fylld av kärlek, det här har verkligen en sån speciell plats i mitt hjärta för att vi firar kärlek, vi firar oss själva, säger Tone Sekelius uppifrån scen.
Folkmassan på torget applåderar. Det är personer i alla åldrar som är samlade, och den gemensamma nämnaren för de alla är alla leenden jag ser på ansiktena jag kollar på. Ögonen lyser och har gjort det ända sedan startskottet vid Byteatern.
Det går inte att veta exakt hur många som gick i Prideparaden. Förra året uppskattades det att mellan 2500 och 3000 personer deltog. Innan paraden berättade Jens Bergzén från Kalmar stadsmission för mig att de förväntade sig mer i år. Den slutgiltiga uppskattningen får jag via sms och hamnar på 5000 deltagare.
När musiken tar slut och de avslutande orden har sagts löses folkmassan på Stortorget upp. Nästan som på kommando rör sig ett tjockt lager moln över torget och täcker solen. När jag en stund senare rör mig hemåt regnar det. Det känns med ens för tyst och lite ensamt, när musiken har tystnat och människorna har försvunnit. Var de har tagit vägen vet jag inte, kanske för att fortsätta fira någon annanstans. Kalmars Prideparad för i år är över.
Lyssna på radioinslaget med Tone Sekelius HÄR.
SE FLER BILDER FRÅN PARADEN:
