På Ätstörningsmottagningen i södra Kalmar möter terapeuter dagligen individer som kämpar med skam, tystnad och självbild. I samtalen, där orden ofta väger tungt, försöker de långsamt bryta tystnaden genom att skapa trygghet och hopp.
Det luktar svagt av desinfektionsmedel i väntrummet. En klocka tickar monotont på den vita väggen och flera brädspel ligger utspridda. Genom två olika dörrar kliver terapeuterna Mikael Jönsson och Johan Abrahamsson in nästan samtidigt.
De byter några ord, hälsar och visar vägen till ett litet konferensrum längre bort i korridoren. Där möter de tre till fem patienter varje dag som försöker hitta vägen ut ur sin ätstörning. Även om terapeuterna arbetar på varierade sätt med patienter i olika åldrar, är de överens om att det finns en överrepresentation av kvinnor.
– Det är fortsatt stigmatiserande det här med att vara kille och att ha en ätstörning. Vi möter en hel del personer när vi jobbar med rådgivning där anhöriga har frågat om killar kan ha ätstörningar. Det visar att det finns en okunskap, säger Johan Abrahamsson, terapeut vid Ätstörningsmottagningen i Kalmar.
Utanför har mörkret fallit och rummets lysrör reflekteras i fönstret. Johan Abrahamsson slänger en blick på Mikael Jönsson som beskriver hur de första mötena med patienterna ofta präglas av skam.
– När man kommer hit så är en ätstörning oavsett diagnos väldigt skamfyllt. Oftast förknippad med någon annan diagnos också som depression, nedstämdhet och ångest. Så det avspeglar ju så klart första mötet med patienten. Sedan när du lär känna individen och skapar en starkare allians så tycker jag att stämningen förändras, säger Mikael Jönsson, terapeut vid Ätstörningsmottagningen i Kalmar.
Att bygga förtroende
Johan Abrahamsson tar ett djupt andetag och förklarar att en terapeut ska försöka balansera flera roller samtidigt. Förutom att vara expert på ätstörningar måste de komma ihåg att avdramatisera sig själva så att det inte skapas ett motstånd till patienten.
– Det handlar ju om att bygga allians, tillit och förtroende, och inte minst att ge hopp om förändring hos patienten, säger Johan Abrahamsson.
Mikael Jönsson lutar sig fram i stolen och betonar vikten av motiverande samtal. Han nämner att de brukar prata om att bestämma sig för att göra en förändring, men att det inte alltid går som planerat.
– Ibland är det jättetufft. Det kan vara att en patient där och då mår ganska dåligt och inte är så benägen att öppna sig. Då får man ju möta patienten där han eller hon är, säger Mikael Jönsson.
Aldrig ensam
Gruppbehandling är en terapiform som Mikael Jönsson arbetar med och ansvarar för. Det går ut på att dela med sig av sina egna upplevelser och se att det finns fler som lider av samma sak. Sex patienter samlas för att prata om sina ätstörningar och exempelvis övervinna hetsätning.
– Första gången gruppen kommer hit så ser man att de tittar snett på varandra och undrar vem är han eller hon. Man tror att man är ensam i världen om just den där diagnosen man har. Sedan är det ju en helt annan stämning när vi avslutar gruppbehandlingen. Då har de lärt känna varandra så bra och kan inse att jag inte är ensam i det här. Det finns andra som faktiskt kan stötta mig och som jag kan stötta, säger Mikael Jönsson.
Att göra skillnad
I rummet bredvid hörs dämpade röster. Någon skrattar och en dörr stängs. Under sina två år på mottagningen har Johan Abrahamsson och Mikael Jönsson samlat på sig erfarenheter med många patienter. Det går inte alltid att förutse vilka utmaningar som väntar, men för dem är det viktigt att uppleva att deras arbete gör skillnad.
– Att känna att man faktiskt bidrar med någonting egentligen varje möte. Jag kan inte göra en världsförändring, men jag spelar en liten roll för den individen just idag, säger Mikael Jönsson med ett leende på läpparna.
