Musiken som livskraft – Thomas Hertzman prisas för sitt engagemang

I över femtio år har Thomas Hertzman fått människor att våga sjunga, spela och uttrycka sig. Som körledare, musikpedagog och kompositör har han byggt musikgemenskap i Kalmar, inspirerat generationer av elever och skapat en plats där alla får höras.

Thomas Hertzman ler mot kameran. Han bär glasögon, mörkblå kofta och en T-shirt med trycket "Månkören". Han står framför röda stolar i konserthallen i kulturhuset.
Thomas Hertzman på plats i konserthallen dagen innan jubileumsföreställningen för att rigga ljud. Han förbereder inför föreställningen samt inför att kören ska komma. Foto: Wilma Torberg

Den stora konsertsalen i Kalmars nya kulturhus Strömmen ekar tom. På golvet står ett par trummor och ett gitarrfodral och över en stol på nedersta raden hänger en svart jacka. Thomas Hertzman är på plats för att rigga ljud. Han rör sig mellan instrumenten och pratar varmt om körens stundande jubileum.

– Kören startade jag egentligen för att jag skriver låtar samt arrangemang och ville att de skulle sjungas av någon, säger Thomas Hertzman med glimten i ögat.

Den 5 oktober tog Thomas emot Kalmar kommuns kulturpris. Han hade ingen aning om att han var nominerad.

– Jag blev väldigt överraskad. När tre personer från kulturnämnden kom ner under applådtacket trodde jag att de skulle berätta något om produktionen men så hade de med sig priset. Jag hade ingen aning, säger han och ser stolt ut.

Ett liv av musik

Thomas Hertzman är 71 år och har arbetat med musik större delen av sitt liv. Hans musikaliska resa började på 70-talet i Norrköping, mitt under proggrörelsens tid.

 – Jag började spela rätt sent. På grund av att det var så tillåtande, med principen att alla kan spela och alla ska ha möjlighet till det här uttrycket, så började jag spela i band. Vi uppträdde lokalt i Norrköping där jag är ifrån, berättar han.

En trumma i trä med getskinn med pälsen kvar. Det ligger trumpinnar med filtklädd ände uppepå trumman. Pälsen är brun och beige.
En Bombo Legüero är en traditionell sydamerikansk trumma. Trumskinnet är av get- eller fårskinn, ofta med pälsen kvar av praktiska, aukustiska eller traditionella skäl. Foto: Wilma Torberg

När Thomas flyttade till Kalmar med sin fru och sina barn startade han både Månkören och musikutbildningen på Högalids folkhögskola ungefär samtidigt.

 – Det tog mycket tid förstås men det är intressant för det handlar ju mycket om lärande genom att göra. Att lära sig genom att reflektera över det man gör är själva grunden, säger han och tittar ut över scenen med sladdar och instrument.

Ett stort engagemang

De tomma röda stolarna lyser upp av spotlights i taket i den stora och annars så mörka konsertsalen i kulturhuset Strömmen. När Thomas pratar om sin kör blir engagemanget i hans röst och uttryck tydligt. Han beskriver hur gruppen har utvecklats till något större än bara sång.

– Vi jobbar alltid i ett och ett halvt år med låtar som jag arrangerar eller skriver och sedan på slutet kommer regissören Johan Bernander in och tänker på hur allt kan gestaltas. Det är inte en showkör utan mer en slags teaterkör, säger han upprymt.

Röda stolar i konserthallen i kulturhuset Strömmen. Sammetsstolarna lyses upp från lampor i taket.
I konserthallen finns 300 stolar som under jubileet kommer att fyllas av förväntansfulla åskådare. Foto: Wilma Torberg

Samtidigt oroar det Thomas att stödet till folkbildning och studieförbund minskar. Han menar att folkhögskolorna spelar en avgörande roll för många människor. Han berättar om hur hans brorson har fått en andra chans genom att gå från hemmasittare till att nu läsa in gymnasiet på halvtid och delta i en sångkurs andra halvan av tiden. Han ser stolt ut när han berättar om hur hans brorson numera hjälper till med ljudet under körens föreställningar.

– Skolan är inte för alla men folkhögskolan är verkligen den här andra chansen om man inte lyckas den första. Det gör mig förbannad att regeringen vill dra ner på folkbildningen, säger han bestämt. 

Framtiden

Musiken har alltid tagit Thomas till nya projekt. Just nu arbetar han med en föreställning om konstnären Lotte Laserstein som ska ha premiär på Kalmar slott i december. Han skriver musiken och står för arrangemangen tillsammans med två musiker och en skådespelare.

Han är egentligen pensionerad men har svårt att släppa musiken helt. Det handlar inte om plikt, utan om lust.

– Både jag och min fru arbetar fortfarande med olika projekt fast vi båda egentligen har gått i pension, berättar Thomas. Man måste ju ha en personlig drivkraft i det hela, jag gör det ju inte enbart för någon annans skull.

Thomas Hertzman tittar in i kameran och trummar på en canjon. Han sitter på en svart pall och det ligger sladdar på hela golvet.
Cajon är ett peruanskt slagverksinstrument i form av en låda. Man spelar genom att slå händerna på cajonen. Instrumentet används flitigt i kubansk, peruansk och annan latinamerikansk musik. Foto: Wilma Torberg

Thomas slår sig ned vid de två trummorna som står placerade mitt på den annars så tomma scenen. Han kan inte låta bli att slå några takter och ett stort leende sprider sig i ansiktet när strålkastarljuset fångar honom. När han ser ut över konsertsalen, där Månkören snart ska ha sin jubileumsföreställning, är det tydligt att musiken fortfarande är hans hemvist. Här finns rytmen, rösterna och gemenskapen som följt honom genom livet.

Liknande: