Redan som liten kände Adam sig utanför. Att se annorlunda ut från de andra barnen ute på den svenska landsbygden gjorde att han föll handlöst bakåt och längre bort från den sociala sfären.
– Det var ganska tufft att helt plötsligt känna att jag inte har några vänner eller ingen nära vän utöver min familj, berättar Adam Edvardsson.
Ofrivillig ensamhet
Att vilja ta en paus från vardagen och ibland få vara ensam är nog för många en uppskattad verklighetsflykt. Däremot finns det åtskilliga människor i vårt avlånga land som upplever raka motsatsen, att ensamheten är något helt ofrivilligt.
En av dessa människor som kände en sådan ensamhet är 24-årige Adam Edvardsson från det lilla samhället Jörlanda, strax norr om Göteborg. Jörlanda är en tätort som de flesta nog inte har hört talas om. Blinka en gång och du missar det som han själv beskriver det. Där växte Adam upp.
– Är man uppvuxen på landsbygden så är det inte så många mörkhyade personer som finns där heller. Så jag har ju känt att jag har varit väldigt unik kan jag säga idag, berättar Adam och fortsätter:
– Ända sedan jag var liten har jag känt eftersom jag är adopterad att jag inte sett ut som de andra. Och det gjorde ju också att man tog ett steg bakåt i det sociala. Lite för att jag kände liksom okej, jag ser inte ut som de andra och ibland så fick man det påpekat också och då tog man ju absolut ett steg bakåt.
Tiden efter gymnasiet var den tuffaste för Adam. De vänner han hade från skoltiden gick skilda vägar och han stod ensam kvar. I samma veva hoppade han på ett heltidsjobb inom Svenska kyrkan, samtidigt som pandemin svepte över landet. Livet blev ensammare för Adam och han kände sig allt mer isolerad från omvärlden.
– Jag började känna att mitt liv blev väldigt ensamt. Det var jobbet och sen hade man inte så mycket mer än så. Man behöver ju även det sociala som är utanför sin familj. Jag ville känna att jag var viktig för någon annan.
Livet och pandemin satte käppar i hjulet för honom och han kände att han hade kört fast. Det var något som behövde hända. Så när annonsen till dokumentären “Vänner sökes” dök upp bestämde sig Adam för att söka, även om han själv inte trodde att just han skulle få chansen. Men när producenten till dokumentären ringde upp och ville ha med honom förändrades allt.
– Vad har jag gjort nu…?, säger han och skrattar.
Tiden efter dokumentären
Två månader har gått sedan dokumentären sändes hemma i TV-rutorna runt om i landet. Adam har sedan dess börjat studera till kyrkomusiker på folkhögskolan i Oskarshamn.
På vägen till vårt möte puttrade bilen genom de småländska skogarna och många tankar och funderingar hann flyga genom huvudet. Hur har det egentligen gått för Adam? Har hans medverkan i dokumentären förändrat något för honom?
Bilen rullar in på folkhögskolan i ett kyligt och snöigt Oskarshamn. Jag tar mig in genom huvudentrén för att möta upp Adam. Han sitter innanför skolans portar bredvid lunchrestaurangen med benen i kors i en fåtölj. Jag slår mig ned mittemot Adam som börjar berätta om hur det har gått efter dokumentären och om hans val att påbörja studier och bosätta sig på den småländska östkusten. Även om det på förhand inte kändes som ett steg i rätt riktning.
– Ännu en gång sa jag till mig själv, vad har jag gjort nu?! Jag ska flytta till andra sidan Sverige till ett ställe där jag absolut inte känner någon. Det kommer ju bara bli värre. Men jag tackade ändå ja till min plats och det är nog det bästa jag gjort i hela mitt liv!
Har din medverkan i dokumentären förändrat något för dig?
– Jo men den har ändå hjälpt mig att lära känna mig själv lite bättre och att det fanns andra som också kunde känna det jag kände. Att jag inte var ensam i att känna så, säger Adam och fortsätter:
– Det har varit mycket positiv respons. Många som känner precis som mig, hur gör man för att skaffa vänner? Dokumentären skulle starta igång en diskussion om att våga prata om den så tabubelagda ensamheten. Det har gett mig en boost om att jag nog kan inspirera människor att prata om det här.
Den nya sociala vardagen
När klockan slår lunch och rusningstiden tar fart beger vi oss därifrån. Adam tar täten och visar mig runt på skolan som varit hans hem den senaste tiden. Värme byts ut mot kyla när vi promenerar längs skolan bort mot hans boende. På vägen stannar vi till när Adam springer in i en vän. De pratar om luciafirandet de båda ska delta i, som äger rum om bara någon timme. Han har också gått med på att vara kattvakt:
– Jag ska vara kattvakt i helgen, undrar hur det kommer sluta, skrattar Adam något ironiskt.
Färden fortsätter längs den isiga vägen upp till hans rum och det gemensamma köket. Studierna och flytten verkar ha hjälpt Adam. Här har han hittat ett nytt sammanhang.
– Det här lilla köket delar vi på, så det kan bli riktigt trångt här när alla ska laga mat samtidigt, säger han och fortsätter:
– Den sociala biten har löst sig väldigt bra eftersom man lever så tätt inpå varandra här på skolan. Då lär man känna varandra väldigt fort. Både ens bra och mindre bra sidor.
Vad skulle du vilja ge för tips till andra som känner sig ensamma?
–Våga bryta ditt mönster! Vad är det värsta som kan hända egentligen? Jag var låst och tänkte vad kan bli sämre av att jag vågar gå?, säger han
– Ut och våga testa, gå på krogen själv, gå på restaurang själv och gör saker som du tycker är roligt för det kan leda till att du träffar nya människor. Men framförallt våga berätta och prata om det med familj eller kollegor.
Vårt möte börjar lida mot sitt slut. Adam ska vara med i skolans luciatåg och behöver därför kila iväg och göra sig i ordning. Jag följer med honom bort mot skolans aula. I korridorerna möter vi upp med resten av luciatåget och den glada och förväntansfulla stämningen går att ta på. Adam hoppar fram och tillbaka mellan olika konversationer innan de alla försvinner iväg bakom lokalens dörrar. En liten stund senare leder han in en del av luciatåget till den bakre raden av scenen och rummets tystnad byts ut mot vacker sång.
Det är svårt att förstå att den Adam som nu sjunger inför oss alla är samma Adam som var med i dokumentären. När uppvisningen är klar står han omgiven av en hög av personer och konverserar. Jag får nästan tränga mig emellan för att få säga adjö. Det märks att han är på en annan plats än tidigare. En plats där han är en del av ett större socialt sammanhang.
