Passionen för konsten präglar hela hans liv

Johan Persson hade tidigt som mål att leva på sitt konstnärskap, en dröm som förverkligades och fortsätter förverkligas varje dag.  
– Det bästa med att vara konstnär är att få jobba hela dagen med det som man tycker är roligast. Det är den stora vinsten med det hela, berättar Johan Persson.

Vid den stillsamma järnvägsgatan i Kalmar ligger Galleri Johan Persson, en plats där kreativiteten flödar fritt. Flaggan intill den ljusgula byggnaden vajar lätt i vinden, och genom fönstren går det att skymta hans verk, som om de väntar på någon att ta del av konsten. Den lilla entrédörren öppnas och Johan Persson sticker ut huvudet och hälsar. I entrén till galleriet är väggarna fyllda med målningar med olika motiv, färger och former.

Johan föddes 1950 i Stockholm, men bodde under uppväxten och sina ungdomsår i Västervik, Malmö och Lund. Föräldrarnas önskan om en praktisk yrkesutbildning förverkligades när Johan utbildade sig till möbelsnickare på Capellagården, men hans karriär som möbelsnickare blev inte långvarig. Han kände redan som ung att konsten var hans kall.

– I mitt pojkrum hemma då, hade jag inte fotografier eller affischer på popstjärnor eller något sådant. Utan jag hade måleri och affischer av målningar och sådana saker istället, berättar Johan Persson med ett brett leende.

Från utställningar till beställningar – Johans väg till heltidsskapande

Johan berättar att hans verkliga dröm var att leva på sitt måleri. Han har haft stor nytta av utbildningen på Capellagården, men målet var alltid att bli konstnär. Trots att detta inledningsvis kändes svårt.

– Jag visste, men jag höll ju lite tyst om det där för det är ju kanske att tro på sig själv för mycket med att berätta att man vill bli konstnär. Aja, tänker man då. Men jag har ju den stora turen att det jag tycker om med måleriet är det fler som tycker om och är villiga att betala för. Så det är bara att vara tacksam för det och ödmjuk. Man ska inte vara styv i korken för jag lever ju på andra på ett visst sätt, berättar Johan Persson skrattandes.

När han senare flyttade till Öland för att fullt ut ägna sig åt konsten, började han förverkliga denna dröm. Det var i samband med utställningarna som han gjorde tillsammans med Capellagården på sommaren som han började nå ut till en publik och kunde få beställningar. Det var detta som blev startskottet för att han kunde börja måla på heltid.

För Johan Persson handlar konsten om att leva sin passion

För Johan är måleriet hans sätt att förstå och tolka världen. Genom åren har han, tillsammans med sin fru Cecilia Hasselgren, drivit gallerier i Stockholm, på Öland och sedan två år tillbaka, här i Kalmar. Genom detta har han fått in beställningar på motiv han ska skapa, någonting som han finner utvecklande för sitt konstnärliga uttryck.

– Jag lär mig att måla andra vyer än dem jag själv hade bestämt. Och då är det nya saker som man lär sig så det blir en form av utbildning hela tiden som är väldigt viktig, säger Johan.

Att göra personporträtt är en av de saker som han finner mycket utvecklande eftersom han lär sig att snabbt kunna läsa av och uppfatta en människa, vilket han uttrycker konstnärligt genom att få fram personens karaktär.

Han berättar med sann inlevelse om skapandeprocessen för porträtten och hur detaljerna är viktiga att lyfta fram. Han pratar varmt om de tre personporträtten på hans barnbarn som pryder väggarna i galleriet.

Johan delar intresset för konsten med sin fru

Cecilia Hasselgren kommer in i galleriet med ett varmt leende. Cecilia berättar att hon och Johan har ett nära samarbete och delar på arbetsuppgifterna med galleriet. Johan är konstnären och Cecilia sköter det mesta av administrationen och marknadsföringen. Någonting som de trivs väldigt bra med.

Johan och Cecilia delar en stark passion för konst och kultur. De har en tydlig vision om att galleriet ska vara en del av det lokala kulturlivet och vill att det ska vara en plats där människor kan mötas och njuta av konsten i lugn och ro.

– Vi vill att besökarna ska känna sig bekväma och kunna njuta av konsten utan att känna sig tvungna att köpa något, berättar Cecilia.

För Johan är inspirationen till sin konst ständigt närvarande

– Det har blivit en yrkessjukdom att jag ser motiv överallt. Var jag än rör mig ser jag motiv. Så jag samlar automatiskt massa motiv hela tiden i bakhuvudet som jag skulle vilja måla av. Så att hitta inspiration till konsten har jag inga problem med, säger Johan.

Hans största källa till inspiration är naturen, något han upptäckte under sin tid på Capellagården, där de började måla utomhus med akvarell. När de började med detta hade han inte tidigare målat med akvarell, och inte heller utomhus. Men detta var något som kom att prägla hans konstnärliga process resten av karriären.

– Det var en sådan ögonöppnare för mig. Och det här med akvarellen, att ta med sig dem, var ju lätt. Man hade allt i en ryggsäck och hade en fällstol som man fällde upp varsomhelst, så kunde man sätta sig och måla. Det blev en sådan aha-upplevelse för mig så att det blev det jag kom att syssla med, att sitta ute och måla, berättar Johan med ett brett leende.

Att arbeta utomhus medför dock sina svårigheter, att det är kallt och att det regnar. För att inte detta skulle hindra målandet skaffade han en rullande ateljé, en bil där han kunde måla när vädret var utmanade. Senare kom även en husbil, som blev hans rörliga målarateljé.

För Johan är det viktigt att fånga det unika ljuset vid en viss tidpunkt, därför tecknar han först upp motivet i blyerts och när ljuset är så som han vill ha det lägger han ut färgmarkeringar för att fånga känslan innan ljuset förändrats. Att måla utomhus är grunden i hans måleri, men tiden som han spenderar ute behöver inte vara hela målningstiden.

– Och sedan när det blir kväll och jag går hem, kan jag sitta i ateljén och jobba färdigt det som jag bestämt färgerna på. Och sedan kan jag återkomma till platsen nästa dag vid samma tidpunkt om vädret är detsamma och komplettera, berättar Johan inlevelsefullt.

En konstnärs värld – ateljén som skapande rum

Från galleriet leder en smal trappa ned till ateljén, längs väggen vid trappan hänger vackra målningar och nedanför trappan står målningar på golvet.

I mitten av ateljén finns ett bord, fyllt med målningar, även en skiss vars motiv är dolt, som om det inte helt vill avslöjas än. Vid vänstra sidan av rummet sträcker sig en bokhylla längs väggen, fylld med böcker och prydnadsföremål. En gammal kamera, en träkrokodil, och flera unika föremål träder fram. Det finns även flera uppstoppade fåglar, ett nytt intresse som Johan börjat utforska de senaste åren.

– Jag har ju städat här för att du skulle komma, men det syns kanske inte, säger Johan med ett varmt skratt.

 I detta rum blandas det ofärdiga och det färdiga, och varje penseldrag är en del av en större berättelse som ständigt växer fram.

Johan är sin egna största kritiker

Den största utmaningen med att vara konstnär är att bli nöjd själv med det man gör, berättar Johan eftertänksamt. Han fortsätter berätta att han har lätt att vara kritisk mot sig själv. När han målar har han en tydlig bild av hur han vill att konstverket ska bli.

– Den bilden har jag ganska klart för mig när jag sätter igång, men om det inte blir exakt så som jag tänkt mig så blir jag lite missnöjd, säger Johan.

Från början rev han sönder och slängde verk när han inte tyckte att det blev bra. Men genom åren har han lärt sig att hantera den känslan och kommit underfund med den. Han ser det istället som en möjlighet att utvecklas.

– Men en sak som jag märkte också, det är om jag tar den bilden och ställer undan den och inte tittar på den under ett par dagar och återkommer till den. Då har den här bilden som jag hade i huvudet som jag ville att den skulle bli, då har den försvunnit lite grann, så då kan jag se på den här målningen med friska ögon så att säga och då kan jag se att det finns ett värde i den i alla fall. Det kan vara bra i alla fall, fast att den inte blev så som jag tänkt mig, berättar Johan.

Johans hälsa – ett hot som inte kan förnekas

En annan utmaning Johan ställs inför, är hans hälsa. För några år sedan upptäckte han att han hade en ögonsjukdom som försämrade hans syn på ena ögat. Den obotliga sjukdomen gula fläcken som med tiden kan leda till blindhet på det ögat som drabbats. Läkarna berättade att det är möjligt att sjukdomen stannar upp och försämringen stagnerar.

– Jag hade sådan tur att det stannade upp, den här försämringen, så jag har lite på ena ögat bara. Men det kan kompletteras med glasögon. Under ett par år nu har det inte hänt någonting. Nu har det stagnerat och hållit sig på den här lite försämrade nivån bara, säger Johan.

Johan är tacksam för att hans syn stabiliserats. Han går på regelbundna kontroller för att se över hur utvecklingen ser ut. Trots att sjukdomen stannar upp och försämringen stagnerar, behöver det inte innebära att faran är över, utan det kan blomma upp igen, berättar han med en besvärad min.

– Men det har inte hänt någonting på några år nu och det är ju en lycka utan dess like. För att om jag inte skulle kunna måla längre, så skulle det vara hemskt. Jag skulle bli odräglig att ha att göra med, det ska jag säga, avslutar Johan med ett skratt.