Vera Andersson är sistaårselev på Stagneliusskolan i Kalmar. Hur mycket tid hon spenderar i skolan skiljer sig dock från andra 18-åringar. Det är mycket fokus på fotbollen, som är en stor del av hennes liv. I höst väntar nya äventyr tillsammans med truppen i F18-landslaget.
Vera Andersson spelar fotboll i IFK Kalmar och har haft en plats i det svenska landslaget, för flickor födda 2006, i två år. Om bara några dagar väntar en resa till Finland tillsammans med landslagstruppen F18. Hennes fotbollskarriär började redan som fyraåring i pojklaget, tillsammans med hennes tvillingbror. Det blev mycket fotboll för Vera både i hemmet och i skolan. Hon berättar om föräldrarna som båda har varit fotbollsspelare, tränare och hur det påverkat Vera att spela i pojklaget när hon var liten.
– Jag spelade kanske två år med min bror. Jag tror verkligen att det har haft stor inverkan på att jag utvecklades så fort. Då var även mina föräldrar tränare så man fick ju en annan inblick i fotbollen. Det var liksom bara fotboll hemma och bara fotboll på eftermiddagarna. Att spela med killarna var tuffare på många sätt, både mentalt och fysiskt redan då skulle jag säga.
Under tiden som vi pratar om Veras start inom fotbollen, och om det gemensamma intresset för fotboll hemma, dyker det upp ett minne, och ett litet skratt.
– Jag kom på nu att jag spelade ju innebandy också. Det var längesen men jag hade båda väldigt länge. Jag fastnade för fotbollen för jag kände att det var en annan grej med gemenskapen. Med fotbollen hade man sin trygghet med familjen. Man spelade på rasterna i skolan när man var liten, och man spelar året om så att få göra det varje dag var ju svinkul redan då.
Vera berättar om klubbarna hon spelat i. Det var i Lindsdals IF som allt började, och säsongen 2020 gick hon till IFK Kalmar och började spela med dem som var ett år äldre än henne. När Vera var 15 år skrevs det treåriga kontraktet mellan henne och IFK Kalmar. Det känns vid första anblick som en ung ålder.
– Det är ganska ungt. Vi hade träningar under dagtid så då var jag nästan aldrig i skolan. Det är ju en väldigt stor omställning från vad man varit med om innan.
Men för Vera har fotbollen alltid varit högsta prioritet. Skolan får komma sen, berättar hon. Den prioriteringen har fått betydelse när ännu en komponent kom in i bilden. Att representera sitt land.
Strax innan Vera fyllde 16 åkte hon på ett läger med spelare från hela landet, i samma ålder. Förbundskaptener fanns på plats och skulle välja ut 40 spelare som skulle vidare till ett landslagsläger. Vera förklarar hur tankarna gick när hon i detta första läger inte blev uttagen.
– Jag fortsatte jobba hemma. Det var väl det viktigaste för mig, att känna att det gör inget för mig om jag inte blir uttagen, då är det bara att jobba vidare. Chansen kommer komma, så har jag alltid tänkt.
Några månader senare kom det besked som Vera hade jobbat för. En kallelse på mail att hon var uttagen till en dubbellandskamp mot Norge, som skulle bli hennes debut för det dåvarande F16-landslaget. Förra året fick hon även chansen att spela EM med F17-truppen, som ägde rum i Estland. Där fick de möta storlag som Frankrike, England och USA.
– Hela grejen med att spela en landskamp. Att gå in med Sverigetröjan och spela, sjunga nationalsången, och sjunga framför sina föräldrar. Man kan nästan inte tro det. Man får jättemycket adrenalin.
När det kommer till frågan om ritualerna börjar Vera skratta lite, innan hon berättar om dem.
– Jag har ju det. Allt på vänster ska alltid sättas på innan höger. Vänster benskydd, vänster fotbollssko, vänster strumpa. Allting. Även hur jag äter måste vara samma. Alltid gröt innan landslagsmatch.
För Vera har föräldrarna varit avgörande för hennes framgångar.
–Om det inte var för mina föräldrar hade jag inte varit där jag är idag, det kan jag nog vara hundra procent säker på. Har jag en mindre bra match så finns de alltid där. De brukar säga: tänk inte så mycket, bara kör, du vet vad du är bra på. De har haft stor påverkan. Hade man haft nån som bara hade pushat en så tror jag inte att jag hade varit där jag är idag.
Motgångar är något som kommer komma och det är Vera medveten om.
– De brukar säga så i landslaget, vart ser du dig om tre år, berättar Vera med ett skratt.
Mitt stora mål är att komma in i damlandslaget, inom några år. Jag känner ingen press att jag måste ta mig dit, mer att jag ska ta mig dit oavsett hur det går med motgångar. Inom två-tre år vill jag helst spela utomlands. Sedan hejar hela min familj på Arsenal så det är en dröm att någon gång komma dit.
– Jag hoppas få komma ut till någon bra damallsvensk klubb nästa år, det är mitt mål, avslutar Vera.
